måndag 25 mars 2024
Runa fem år
torsdag 14 mars 2024
Håret
måndag 4 mars 2024
Fallet Lisa
tisdag 20 februari 2024
Förtroende
måndag 12 februari 2024
Vintervärme
onsdag 7 februari 2024
Reportage om stränder och bergsbyar
måndag 5 februari 2024
Vi åkte till havet
torsdag 1 februari 2024
Färgloppet
onsdag 24 januari 2024
Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil
- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.
- Ja, jag ringer honom nu.
Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.
Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?
Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.
Det var en lång utvikning.
Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.
Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.
På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.
Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.
Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?
Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.
Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.
Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.
Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.
Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.
Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.
Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.
Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.
Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.
Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.
Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.
En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!
(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)
lördag 20 januari 2024
Graviditeter och missfall
fredag 19 januari 2024
Det långa inlägget om vår hund Iris
Många har frågat om vår lilla adoptionshund Iris. Här berättar jag om varför hon kom till oss och hurdan hon är.
När vi var instängda de
där första månaderna av pandemin önskade sig Disa mest av allt en kanin. Det
blev ingen kanin, men Jesús och jag sa till varandra, att det som verkligen
skulle passa Disa är en hund. Hon älskar Juanito, lärarens hund som är med i skolan
ibland.
Vi hade inte alls tänkt
skaffa hund, men det var ett tankefrö som hade börjat gro. Jag tyckte själv att
det skulle vara väldigt trevligt med en hund, och började åtta månader senare
kika på de många djurorganisationernas webbsidor över hundar att adoptera. Det
finns så oerhört många hundar, och katter, som behöver nya hem!
Det blev allt tyngre att läsa om alla adoptionshundars öden, och
annonser på köp- och säljsidorna. Det var så många förfärliga historier. Hundar
som levt hela sina liv fastbundna i en skrotbil, som hade så såriga ben att de
inte längre kunde gå. Slagna hundar, övergivna hundar, vandrande, skräckslagna
skelett, hundar som bundits fast i vägräcken vid motorvägen, såriga, sjuka...
En obehaglig annons jag minns skrevs av en man som ville byta bort sin hund mot
”något som kunde intressera” honom. Vad som helst. Många annonser handlade om
jägare som inte längre jagade och därför inte hade användning för sin hund.
Vissa sökte en gratishund som var stor och aggressiv för att vakta hus och
gård.
Jag blev förtjust i en liten grå hund som kom till en
organisation, han var helt överväxt av småkrullig päls. Det gick inte att se
att det fanns en hund där innanför, innan de som hittade honom rakade av all
päls och det visade sig vara en liten krake som kallades för Elvis.
- Hur går det med hundletandet, undrade Disas lärare en dag efter
skolan.
Vad skulle jag svara? Jag hade så många olyckliga hundöden i
huvudet och ville rädda varenda en, men det behövde ju bli en hund som skulle
fungera bra i vår familj.
Läraren ringde en kompis som är med i en organisation i en
grannby, som skickade mig vidare till trumslagar-Cristina, som samma kväll
skickade bild på en liten vit och brun hund med hängande öron. En underbar
liten hund som fungerar fint med barn, sa hon, men som var livrädd för andra hundar.
Det var därför Cristina inte hade kunnat vara vovvens jourfamilj.
Jag fick nummer till den nuvarande jourfamiljen. Lustigt nog var
det också bekanta, dottern var samma tjej som hjälpte sin pappa att leda
stjärnvandringen som vi aldrig borde ha åkt på Vi bestämde att vi skulle ses, så
att vår familj fick träffa den lilla hunden.
När de kom hade de med både hundsäng och mjukispingvin. Hunden var
reserverad med mycket vänlig, och när vi hade pratat en timme hade de bestämt
sig för oss. De lämnade kvar hunden, och dottern grät. Hoppsan, vad hände? Skulle
hunden stanna hos oss? Tydligen. Nu var hon vår.
Hunden grät också, på sitt sätt. Hon ylade vid ytterdörren och
försökte komma ut, springa ikapp familjen som lämnat henne, men hon var
instängd hos oss. Hon resignerade och la sig tyst i soffan. Och vi försökte
trösta det här ännu främmande djuret.
Den lilla hunden fick namnet Iris och visade sig snart vara en
pärla! Hon hade visserligen fullt med loppor som kröp i pälsen, men efter att
de försvunnit gick det inte att låta bli att gosa med henne. Hon är en fullkomligt
genomsnäll liten vovve. Lugn för det mesta, skäller bara om främmande katter
kommer in i trädgården, och ibland när en annan hund kommer för nära henne. Hon
låter den vilda Runa göra vad som helst med henne, jag får hålla koll så att
Runa inte sätter sig på Iris rygg, hoppar på henne i sängen eller kniper hårt
tag om nosen, benen eller svansen. Iris själv protesterar aldrig. Försöker bara
komma loss och flytta på sig.
Hon är otroligt kräsen. Om jag ger henne hundmat tittar hon på mig
som om jag hade lagt grus i skålen. Jag har försökt med många sorter. Enligt
veterinären ska man bara blanda ut torrfodret med sådant som hon tycker om, och
efter hand minska på det goda, men med Iris har det inte fungerat.
I början promenerade jag med henne i koppel genom byn, men jag kände
mig så uttittad här där alla hundar går lösa, att jag efter två veckor provade
att släppa Iris lös. Numera går hon alltid lös, men hon behöver ha koppel när
vi går över en bilväg, för hon har ingen respekt för bilar. För henne har
bilvägen varit som en magnet, dit hon alltid springit när hon tagit sig ut, har
till och med lagt sig på vägen när bilar kommit i full fart! Tre gånger har hon
blivit påkörd. Tredje gången såg jag att hon var under bilen och trodde att hon
skulle ligga död på vägen när bilen kört vidare, men hon överlevde då också,
och har sedan dess haft en hälsosam rädsla för bilar.
Kopplet används ändå med försiktighet för Iris är en utbrytarkung
av rang, hon tar sig ur hundhalsband, selar och hundtröjor (hon är oerhört
frusen). Hon går lös, tio meter framför mig, men kommer alltid när jag visslar
på henne. En mjukt ”no no” räcker som tillsägning.
Veterinären uppskattade hennes ålder till knappt ett år när hon
kom till oss för snart tre år sedan. Hon verkar vara en blandning av andalusisk
podenco och beagle, och jag tror att hon skulle användas som jakthund, men att
hon inte dög till det. Det är lite oklart vad hon har varit med om, men den som
inte ville ha henne slängde ner henne i en hundgård för upphittade hundar, och därifrån
fick hon nog sin stora rädsla för andra hundar. På något sätt hamnade hon sedan
på en brandstation, där brandmännen försökte närma sig henne och ge henne mat. När
jourfamiljen tog emot henne var hon mycket mager, gömde sig i en garderob och
var rädd för allt och alla, men allra mest för andra hundar.
Det har blivit mycket bättre, även om det är en hund i byn som
skäller så våldsamt att hon vägrar gå förbi hans hus. Hon har varit rädd för
golvmoppen, och är fortfarande rädd för grymtande grisar, men springer inte
längre i panik när hon hör dem.
Iris är en skogshund. Första sommaren med henne var vi i svärfars
kustlägenhet i El Portíl en vecka, och Iris avskydde det. Hon ville absolut
inte kissa, och bajsade inte förrän dag tre, när jag undrade om hon kanske höll
igen för att det inte fanns någon skog att bajsa i, utan bara glatta
stenplattor och asfalt, och mycket riktigt. Därefter gick vi till en liten
stranddunge flera gånger om dagen. Hon hatade sirenerna, motorcykeldånen,
människorna, marknaden, åkattraktionerna, och blev inte sig själv igen förrän
vi kom hem. Då sprang hon ut och in genom dörren som en galning, och Vargen
likaså, han som fått stanna hemma.
Vargen ja, han blev inte glad över den nya familjemedlemmen. Inte
alls. Han satte sig i respekt redan första kvällen genom att sticka klorna i
Iris när hon försökte nosa på honom. Det var bara första gången. Åh, vad han
har varit elak! Ofta vägrar hon gå förbi katten när han ligger i korridoren
eller i dörröppningen. Förut när han var elak tjöt hon till och sprang och
gömde sig hos mig och gnydde upprört. När jag sedan skällde på Vargen tog hon
några steg efter honom som för att hota att jaga efter honom. En gång när jag
körde ner Vargen från skrivbordet blev han arg och hämnades på Iris, orättvist
nog. Han sprang bort till soffan där Iris sov och satte en klo i henne. Men det
blev bättre. Vargen har accepterat situationen och Iris håller sig undan honom.
Chovai är en mycket snällare katt, det har aldrig varit problem
mellan henen och de andra.
Iris vill gärna vara i centrum och blir avundsjuk varje gång jag
klappar katterna istället för henne. Då kör hon in huvudet under min arm eller
försöker hoppa upp i mitt knä.
Vi tycker mycket om varandra, och hon vill inte gå på promenad med
någon annan än mig. Hon sätter rumpan i marken och drar bakåt redan två meter
från ytterdörren, om hon märker att jag inte följer med på promenaden, vilket
är lite besvärligt. Disa slutade försöka för länge sedan, tyvärr.
Frusen är hon som sagt. Pälsen är så tunn att huden syns mellan
pälsstråna. Hon fryser inne om inte brasan brinner för fullt. När det är för
kallt i vardagsrummet får hon sova i sovrummet med elementet på. Jag har provat
olika hundtröjor för att hon ska håla sig varm, men hon tar av sig alla. Den
senaste satt dock på i ett par dagar innan den försvann spårlöst. Jag
misstänker Iris. Hela hon skakar när hon fryser, och hon vägrar att gå utanför
dörren när det regnar. Hon håller sig hellre en hel dag än att gå ut i regnet och
kissa. Jag tänkte mycket på henne under julen i Sverige, när det var -13 grader
som kallast och snö. Hon hade aldrig fixat det. Hon är inte gjord för svenskt
klimat.
Iris är en makalös hund och jag har aldrig träffat på en snällare varelse. Hon blir så glad när någon kommer hem att hon viftar på svansen så mycket att hon nästan faller omkull. Ja, hon välte faktiskt ofta när hon var yngre, för att hon viftade så.
Som vakthund är hon värdelös eftersom hon älskar
när det kommer besök, men som sällskap är hon bästa tänkbara!
onsdag 17 januari 2024
Köpa hus i Spanien
Jag tog bilen till en av mina favoritbyar - Almonaster la Real - för att besöka kommunhuset. Det hade med husköpet att göra.
För att göra det kort: för snart tre år sedan skrev vi på ett hyrköpskontrakt. Vi skulle få hyra huset i två år, och sedan köpa det. Pengarna som vi betalat i hyra skulle räknas av från köpesumman, och under tiden skulle vi ha möjlighet att spara ihop resten som behövdes till handpennng och skatter och en massa avgifter. I Spanien behöver man ha 30 procent av summan själv, till handpenning och övriga avgifter.
Efter två år hade kontraktet gått ut och det var dags att köpa huset. Då visade det sig att tomten inte var registrerad på huset. Trädgården hade ingen ägare på pappret, trots att den tillhört huset i hundra år.
Då startade den stora osäkerheten om säljaren hade lust att gå igenom den dyra och segdragna process som det innebar att registrera tomten på huset. Det tog flera månader innan hon bestämde sig för att göra det.
Jag tror att registreringen är klar nu, men tydligen måste det gå en viss tid för att grannarna ska ha möjlighet att lämna in klagomål om de vill. Tror jag. En lång byråkratisk process är det i alla fall. Nu undrar vi när detta är helt klart. Juni, sa notarius publicus. Februari, sa säljaren. Trots att jag önskar få köpet ur världen så snart som möjligt, om det nu går igenom, hoppas jag mer på juni än februari, eftersom jag behöver få betalt för det jobb jag ska göra i februari först, för att det ska gå ihop.
Nåväl. För att slippa osäkerheten åkte jag då till kommunhuset för att få veta vilken månad som gäller. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga efter, så Jesús hade skrivit ner en mening åt mig. Jo, jag är flytande på spanska, men när det gäller husköp kan jag noll.
Det är svårt att förklara varför jag inte fattar någonting, men så fort jag hört orden catastro, notaría, tasador, blir det som en kemisk reaktion i mitt huvud. Det blir som ett fluffigt, mjukt moln därinne, som hindrar all information att nå fram. Det är som de tjocka, grå molnen på himlen som hindrar solens strålar att nå marken. Jag fattar helt enkelt ingenting. Efter ett möte med notarius publicus i höstas kunde jag inte berätta mer för Jesús än att jag hade varit där. Tur då att vännerna Helder och Ro följde med och lyssnade och frågade i mitt ställe.
Varför kan det inte vara så enkelt att man pratar med mäklaren, pratar med banken, och sedan köper bostaden? Varför ska vi hålla på och trassla med advokater som pratar advokatspråk, fastighetsregister, kommun, notarius och jag vet inte allt? Varför ska vi hålla på så här?!
Helder och Ro ritade teckningar och försökte förklara efteråt vad som sagts, som till en femåring, men det fluffiga molnet i mitt huvud var i vägen.
Damen på kommunhuset förstod inte vad jag ville, trots att jag läste Jesús nedskrivna mening för henne.
- Här, sa hon och visade mig dataskärmen.
- Det här är huset, eller hur? Och det blåa strecket visar tomten. Båda tillhör nu samma person. Vad är det du vill veta?
- Jo, men det skulle visst gå en viss tid innan vi kan köpa... Ifall grannarna har något att säga, försökte jag.
Antagligen var detta min egen teori. Jag försökte bygga ihop en egen förklaring till varför vi inte kunde köpa huset genast av enstaka pusselbitar, de få jag begrep, utan att veta vilka som fattades.
Damen förstod verkligen inte vad jag ville.
- Jag får fråga min advokat, sa jag.
Det lät fint. Det är Jesús barndomskompis, som faktiskt är advokat, som hjälper oss igenom det här.
- Jag kan ringa honom, sa damen, och gjorde så.
De pratade en lång stund, och la på.
- Vad sa han?
Damen började förklara, och det fluffiga molnet tog över i mitt huvud igen. Jag fick en utskrift av huset och tomten med det blå strecket runt, och gick.
Jag fattar ingenting, tänkte jag när dörren slagit igen.
Jag fattar ingenting.
Jag fattar ingenting.
Jag fattar ingenting.